Mamma gästskriver om isaks resa till fattigdomen

________________________________
Nu åker vi snart. Närmare bestämt i morgon vid tretiden. En spännande resa som vi faktiskt har förberett under ett helt år.
Jag har den stora glädjen att få ha som ressällskap mitt fina barnbarn. Det är första gången som han följer med till Filippinerna, men jag hoppas inte att det blir den sista. När man kommer ut på det här sättet och ser nöden i vitögat så blir man inte densamme igen.

barnhem 086

Det sker något i hjärtat som gör att man börjar uppskatta saker på ett nytt sätt, man blir mera tacksam och villig att dela med sig.
Jag har arbetat i Filippinerna i snart 17 år. Framförallt med att hjälpa barn i de mest utsatta områdena i Cebu. De som bor på sopptippen.

När jag hörde om soptipparna i Filippinarna var det svårt att föreställa sig hur det kunde se ut. Hundratals familjer bor på soptippen, lever där och arbetar där. Det är stora hoppackade områden, nästan som stadsdelar. Stanken på vissa platser är fruktansvärd och det kommer en stickande de rök från de multnade soporna.
Mitt fösta intryck var en liten flicka som satt mitt i smutsen och grillande en stor råtta. Hennes syskon letade ris i smutsen som de sorterade och försökte tvätta.

Nu har vi flera hundra fadderbarn som vi hjälper med skolgång, medicinsk hjälp och kläder.
Vi har också tillsammans med våra partner byggt en liten klinik för att hjälpa gravida kvinnor och deras barn. Kliniken är nu fullt bemannat både med läkare och sjuksköterskor.

Vi kommer också att arbeta på en stor begravningsplats där människor bor och lever i stor misär.
Det går att göra så mycket med så lite. Det var egentligen det som fick mig att börja hjälpa andra. Bara att läsa om nöden i världen, all misär, orättvisor och betryck gjorde så ont att det lilla som man själv gjorde kändes som en liten droppe i havet.
Nu trettio år senare har jag sett att den droppen kan bli till ett stor flod.
Det lilla vi gör är betydelsefullt.

När jag började hjälpa andra var jag egentligen i behov av hjälp själv. Jag var i trettioårsåldern, ensamstående med två små barn. Jag ville hjälpa, men hur i all världen skulle det gå till? Jag hade inga kläder att sälja, inga smycken, inga pengar. Men jag tänkte: ”vad har jag?” Det enda jag kunde tänka på var att jag brukade predika och att jag kunde sälja dessa band för några kronor till några som ville lyssna på dem. Jag började så smått, i början gick det trögt. Vem ville köpa dessa predikaningar? Första året hade jag fått ihop över 60.000 kronor och det kändes för mig som en stor förmögenhet. Jag var med och byggde ett litet barnhem i Mexico, och glädjen blev så stor att sedan gick det av bara farten.

För några år sedan var jag i Nordindien och började samtala med min unga chaufför. Vi pratade om ditt och datt och kom sedan att prata om hans uppväxt. Jag hade undrat lite varför han hela tiden kallade mig för mamma men tänkte inte mer på det.
Då visade det sig att han var en av de första pojkar som vi hjälpte i Sydindien. Han hittades på gatan , bara tre år gammal med en lapp instucken i sin smutsiga tröja. ”Ta hand om mig”.
Vi tog honom till det nystartade barnhemmet, som också Hannah och Magdalena var med och invigde.
Nu hade han utbildning, fått jobb och var en lycklig ung man. Sånt värmer. Det går inte att riktigt beskriva den glädje man känner då man fått var med på ett hörn och förbättra en annan människas liv.

mail

Jag kommer att blogga lite här om inte vi blir så upptagna att tiden bara försvinner.

Linda

0

HEMLIG FILM!! ”Maggot, rider den stora svarta”

Detta här är skittrist för dig som INTE är hästintresserad! Och ÄR du intresserad så kommer du skratta åt min amatörmässiga ridning..
Jag har haft en spärr i år! FAST jag har haft/har hästar har jag varit livrädd för att galoppera…
För 5 år sedan i England, föll jag av min tidigare havremoppe Diablo, riktigt illa (inte hans fel)
Jag föll så illa, att jag fick åka till akuten..
Efter det har jag haft en enorm respekt och obefogad rädsla. Goliath, min och barnens häst (oxå en friesian), blir riden av vår underbara Charlotte dagligen i stallet. MEN jag har inte vågat rida sedan min hjärnblödning. Jag har varit livrädd! Noll självförtoende, och noll känsla. Tobbe har hjälpt mig med mina hästar i alla år, och skolat dem (det är så vi lärde känna varandra för en herrans massa år sedan)
IMG_3660
Han TVINGADE mig idag! Och jag är enormt glad för det!!!
Tack min fina vän Tobbe!!! Du är den bästa ridtränaren man kan önska sig, tack för att du peppade mig och utmanade mig att våga…
(Lance och Tristan blundade hela lektionen hi’hi)
Svettig efter 2 skump! (tänkte ta av mig jackan, men hade glömt BH 😉 insåg att mina hängpattar skulle slå mig för hårt mot hakpartiet, att jag avstod, då jag inte vågade riskera dubbelhake’blåmärken he’he)
Spansk skritt..

Galopp med den stora svart!

Travar! 1minuts rump’skump! Jag var riktigt himla utmattad.
NU pratar vi om en människa som blir anfådd av att gå i trappor!
Jag har aldrig joggat i mitt liv!! En gång sprang jag från ”Brittish airways” terminalen på Köpenhamns flygplats, till SAS terminalen, i 3an deltog jag i orgentering och på högstadiet TOG JAG TID på de elever som sprang hundra meter med klocka..

Det kanske finns ett hopp!!! En svettig och MYCKET anfådd Maggot.
Tackar Freddy för ridturen…

Jag kan garantera dig att jag inte kommer kunna gå imorgon!!

When you go black!! You will NEVER go back!!!
(IF you stay white, you will ALLWAYS be tight)
Sov gott min härlige vän. x

0

När kärleken skär rakt in i hjärtat ( skrivet av mamma Graaf)

Jag kunde inte sluta gråta. Det var som om en stor sjö öppnandes inom mig. Jag grät hela vägen hem till Kungsängen och jag visste inte hur jag skulle kunna gå till arbetet lite senare på kvällen. Det gick inte att sluta.
Hur kan en så liten hund ha så stor plats i hjärtat. Ja, hon är verkligen liten. Har inte vägt mycket över ett kilo under hela sitt liv. Hon är snart elva år, och om jag får bestämma så skall hon leva många år till.
jag var med då Hannah, min yngre dotter valde ut Bimbo. Det var på en kennel i Sigtuna. Han ville absolut ha den minsta valpen, den gulligaste. Efter någon vecka ringde de från Kenneln, valpen höll på att dö och hon var tvungen att välja en annan. Hannah vägrade. Valpen skulle överleva. Bimbo som hunden heter är en brungul mini chihuahua, stora ögon och spetsiga öron. Hon är den snällaste, finaste och mest sociala hund jag träffat på. När Hannah fick William så tog vi över henne, hon var då två år. Det var självklart inte lätt för Hannah men hon visste att Bimbo var i rätta händer. Hon blev som en liten bebis hos oss. Hon är med överallt, på jobbet varje dag, älskad av alla, ett litet ”gosedjur”.
hon blev akut sjuk, hjärtat sviktade och lungorna var fulla med vatten. Hon hade bara en liten andningskapacitet kvar.
Personalen på djursjukhuset undrade om de fick ge henne en spruta så att hon fick somna in om hon inte blev bättre under dagen utan att ringa till oss. jag sade absolut inte!
Hon skulle överleva. Sedan höll vi kontakt under dagen och hon kunde sluta med syrgasen och komma ut ur kuvösen. I lördags var jag hos henne på eftermiddagen och hon verkade mycket bättre.
I går fick jag det glada beskedet att hon kunde andas själv, och att jag fick troligtvis hämta henne idag. Hon måste äta medicin resten av livet, för hon har ett stort blåsljud på hjärtat, det innebär att klaffen på vänster sida i hjärtat som inte håller tätt gör att hjärtat överansträngs.
Kärleken är till en liten hund kan skära rakt in i hjärtat. det gjorde det för mig .jag hade nog inte förstått hur mycket jag älskade henne förrän hon höll på att tas i från mig. Hon hade med tiden blivit en självklar del i mitt liv. Jag hade nog inte tänkt på att det skulle kunna ta slut
kärleken har en baksida som vi inte ofta talar om. smärtan. Min kloka man Gunnar tröstade mig med de orden.
”Det är bara om du älskar som du kan känna smärtan, det är kärlekens pris”.
Jag möter så många människor som har dragit tillbaka sina känslor bakom en befäst mur för att inte bli sårade, ensamma eller ledsna. Om man inte vill ta smärtan så kan man inte heller uppleva kärleken fullt ut.
Men fy så jobbigt det är. Kärleken och saknaden, kärleken och övergivenheten, kärleken och ensamheten, kärleken och tårarna.
Om man inte vågar möta kärlekens baksida så blir känslorna avtrubbade, och när de trubbas av påvekar de alla områden i livet.
Det blir svårare att känna naturens lukter, glädja sig över våren, se de små sakerna i tillvaron.
Kärleken är den starkaste och mest underbara kraften.
Om jag fick bestämma skulle jag säga bara ja till den och inte till baksidan smärtan. Men dess två sitter oskiljaktigt ihop. Vi vet det någonstans men vi vill helst inte tänka på det.
Smärtan blir inte så tung när man har vänner eller en familj runt omkring sig.
jag är så glad över mina fina och kärleksfulla flickor.
Magdalena var ett underbart stöd under dessa timmar när det såg så svart ut för Bimbo.
Ofta brukade jag vara den starke, den som skall trösta andra, nu fick jag ta emot trösten själv. Vad skönt det kändes.
Tack Magdalena
Våga börja älska igen. Hjärtat är helt oskyddat, man känner sig rädd. Tänk om det blir fel, men tänk i stället. Tänk om det blir rätt, tänk om du får uppleva något underbart och härligt. Vi behöver våga bejaka kärleken i våra liv, även om det ibland blir många tårar.
Kanske blir den här våren också en smältperiod för våra hjärtan.

Mamma Linda

0

Visa små ord från mammsen..

p_1746_1144_E7F3F393-637D-4E32-B3D6-9591D4416339

Hej!
Jag kommer som gästbloggare här hos Maggan ibland, ta upp olika ämnen som handlar om våra vanligaste känslor. Både de som kan upplevas som negativa men också de positiva.
Jag kommer starta med känslan ensamhet på min älskade dotter begäran.
Känslor kan verkligen variera, ibland så mycket att man under en kort stund kan uppleva en mängd olika känslor som avbyter varandra. På några minuter kan man gå från tungsinne till hopp utan att inget särskilt har hänt i det naturliga. Känslor kan ibland vara så påtvingande att man har svårt att hålla dem ifrån sig. Andra gånger är känslorna så underbara att man vill låsa in dem med sig själv i ett vackert känslorum och aldrig mer gå därifrån.

Ensamhet är känsla som de flesta har känt. En del upplever den hela tiden, kanske på grund av sin livssituation, en skilsmässa, en väns död, byte av arbetsplats eller sjukdom. Men man kan också känna den, fastän man har vänner och livet är fullt av aktiviteter.
Den förstärks ofta när man ser andra lyckliga människor, andras gemenskap. Ensamhet kan ibland kännas så bittert att man bara vill gråta och dra sig undan.
Ensamhet har varit en stark känsla som följt mig sedan barndomen.
Den var starkt förknippad med en oförklarlig inre rädsla som jag inte riktigt kunde sätta namn på. Den fanns bara där. Som liten kallade jag den för ”den svarta fågeln”. Hur mycket jag än sprang, klättrade upp i ett träd, försökte vifta bort den genom konstiga ritualer; som att hoppa på ett ben, lägga ut saker i snön så var den där.

Jag var en typisk gängmänniska. Jag ville helst ha en mängd kamrater i mitt liv, då kände jag en viss trygghet.
Att gå ut ensam till ett fik, restaurang eller hemska värld till en krog var uteslutet.
Jag fick en konstig förnimmelse, visste inom mig att det självklart inte var sant, men kände som om alla tittade på mig, bedömde mig och rannsakade mig med blicken. Jaha, hon har inga vänner, hon är ratad. Det är nog något fel på henne eftersom hon är ensam. Så jag såg till att jag inte var ensam.
Kompisar och killar var det gott om. Jag försökte alltid bli ledaren i gemenskapen. Det gav mig en säkrare plats.
Vare sig det var i skolan, gymnasiet, universitetet så såg jag till att jag var bland de som var populära, de som alla ville höra i hop med.

Men så kom de märkliga tillfällena då jag förstod att min ensamhet inte hörde i hop med kompisgruppen. Den följde med mig även då jag skulle ha som roligast.
Särskilt markant kom det då jag druckit lite för mycket. Alla mina kompisar festade och skrattade. Då kunde jag sätta mig en bit från dem och känna mig ensammare än någonsin. Jag försökte då analysera vad det var jag kände; Jag var i hop med killen som alla tjejer ville ha. Jag hade snygga kläder, det gick bra med studierna. Varför i all värden kändes det så ensamt? Varifrån kom den där känslan som jag försökte fly ifrån? Den kom inifrån.
Varför vågade jag inte vara själv, varför kände jag otrygghet och osäkerhet när inte gänget fanns omkring mig.

Jag beundrade de kompisar som gjorde saker för att de själva ville, de som reste ut i världen och tågluffade utan att ha en kompis med sig. Det skulle jag aldrig ha gjort. Eller de som gick på bio, konserter, eller museer ensam bara för att de var intresserade av det som de skulle se eller höra. Aldrig skulle jag ha gjort det.

Min ensamhet var inom mig, den hade ingenting med omständigheterna att göra.
Den hade syskon som osäkerhet, dåligt självförtroende, brist på tro på mig själv och mina egna möjligheter.
Jag gick dit andra gick, tyckte som dem, höll ibland med om saker som jag inte alls tyckte var rätt, mycket på grund av rädslan att bli ensam.

Mitt i allt kul som jag och mina kompisar gjorde så ruvade skräcken. Vad händer er efter det att alla gjort färdiga sina studier. Det verkar som om de vet sin framtid, som om deras väg redan är utstakad. Men var är jag på väg? Vad vill jag med mitt liv? Hur vill jag att min framtid skall se ut? Vilka är mina verkliga önskningar och vad är det som enbart är präglat av rädslan att bli ensam?

När jag nästan var 23 år så konfronterade jag rädslan.
Det ena var att göra upp med en destruktiv relation. Att inte vara kvar i den bara i rädsla för att vara ensam.
Mitt beslut kom liksom inifrån. Jag var ju inte egentligen ensam, jag var ju med mig själv. Vem var då jag? Vid den tiden kunde jag inte med säkerhet svara på den frågan. Jag var ju som en kameleont som bytte färg efter omgivningen.
Mig själv skulle jag ju vara tillsammans med hela livet. Jag var ju den person som jag egentligen skulle tycka allra bäst att vara tillsammans med.
Jag behövde inte sätta på radion eller spela en skiva då jag var ensam hemma. Jag behövde inte döva mig vin för att känna mig avslappnad. Jag beslöt mig för att släppa ut min barndoms svarta fågel.
Jag ville veta mina egna önskningar och tankar om mitt liv . Det var ju mitt liv, det livet kunde ingen annan leva. Det var inte kompisarna, killarna och omständigheterna som längre skulle vara min karta och kompass. Jag beslöt mig för att hitta min egna väg, vara någon som andra ville lära känna på ett djupare sätt. Den ensamhet jag kände hade gjort mig ytlig i mina tankar och den gemenskap jag hade med mina vänner låg ofta på ett ytligt plan. Kanske var vi allihop rädda utan att vi vågade prata om det?

Nu har många år gått, och jag kan se tillbaka på mitt liv. Känslan av destruktiv ensamhet försvann inte från en dag till en annan. Det var både en inre och yttre process. Den inre var nog den viktigaste. Jag började uppleva att en viss sorts ensamhet som något konstruktivt och viktigt. De stunder jag fick för mig själv, då jag fick möta mig själv, mina egna tankar och känslor, min önskningar och mina planer för livet blev viktiga. Ensamheten blev en viktig del i mognadsprocessen. Även om andra gick en helt annan väg än den jag gick så visste jag att jag skulle möta de människor som jag skulle ha gemenskap med och jag behövde inte göra våld på mitt inre för att få gemenskap.

Jag är fortfarande väldigt beroende av att ha människor omkring mig, att få dela mitt liv med dem som har liknade drömmar som jag, känna samhörighet och få kraft och glädje genom dem. Men jag ju också min tro på Jesus förstås.

En stor och hjärtlig kram!
Linda

0