Plastbanta och dammresultat

Kommer ni ihåg sent i somras att jag gjorde en grej tillsammans med Naturskyddsföreningen? Jag samlade ihop lite damm från ett av barnens rum och skickade in det för analys. Nu äntligen har svaren kommit! På tal om man är en god mamma eller inte? Det här med städning och vad dammet i lägenheten egentligen innehåller? Kika filmen så får ni se vad kampanjen går ut på..


Innan jag fick resultaten var jag rätt nervös. Vad utsätter jag mina barn för förutom skidresor, fotboll och andra aktiviteter? Nu är jag lite lugnare när jag läst, men jag tänker ändå ganska mycket efter att ha fått mer information.

I mitt testresultat (som var långt under gränsvärderna) fanns ändå spår av 21 olika kemikalier bland annat spår av flamskyddsmedel. Inte så konstigt då i det rummet jag tog dammet finns en soffa, en stor säng..

Visste ni att leksaker som är gjorda av plast ”fäller” kemikalier? En duschslang har kemikalier i isig för att vara mjuk. Vad händer när den där slangen hårdnar? Då har ju kemikalierna tagit vägen någonstans. Börjar mant tänka för mkt blir man sjuk i huvudet. En plastmatta av pvc i lägenheten söndrar kemikalier och kan fälla kemikalier och skada våra barn. Vi har bara trägolv rakt igenom som tur är.

Jag kommer inte bli någon miljösupermorsa som kommer klä mig i säckväv och bara köper obehandlade träleksaker till Ove eller låter barnen sova på lakan direkt på trägolvet, men jag kommer nog tänka lite mer. Jag genom det här enkla tips som inte kräver särskilt mkt och det sista gör man ju ändå, i allafall jag. Ta bort så mkt plast man kan i hemmet (plastbanta:-) , undvika konnservburkar, köpa miljömärkt och dammsuga och våttorka minst en gång i veckan.

HÄR kan ni läsa mer om kampanjen jag deltagit i och få mer information. Även Hanna Hedlund och Miljömamman och Underbara Clara har varit med på det här. Kika gärna in på deras sidor.

Som någon sa i kommentarerna. Fridens liljor!

Vi syns lite senare!

0

Vem är gud? Och puss till alla korvar!!

Har storhandlat till skitbra priser idag! Jag har tjänat pengar!! Varför blir killar så sura då man kommer hem efter en ”rea” och säger att man tjänat pengar? Sommar/vårjackorna är man ju tvungen att köpa? 3 för 1 😉 Dumheter! I dag har jag tjänat storkovan.

Tristan sover, Lance ska på fotbollscamp imorgon och sover hos sin pappa,! Läste  en skittrist saga för min lill’prutt..

Tristan ville höra en läskig ”mamma’påhittad”, han utmanade mig, häcklade mig och sa att mina sagor var mesiga.

Den VAAAR inte läskig nog! Jag kände mig förnärmad, tog i från tårna och började berättade en halv’hemsk he’he.

Jag berättade en riktigt rysare om blodtörstiga vildvittror, bortsprungna barn, gråtroll och håriga skogsväsen..

Tristans läpp darrade..

-Mamma får jag sova i din säng?

( Så jag var tvungen att avsluta med en snäll saga, om en gullig rävunge som inte fick sina ögon utpickade av en vildvittra;-)…

Jag har studerat mig själv i spegeln idag.

Vad är det som egentligen skapar ett intresse!? Vad är det som gör att vissa människor hamnar i tidningarna, och inte alla..

Jag slår vad om att hälften av alla skilda tanter nere i Sigtuna har haft ännu mer skilsmässobråk och skandaler än vad jag haft, de är mycket duktigare på sina jobb. Har en massa dolda talanger.
Jag ser en helt vanlig ut.
Jag har en finne på hakan, lite risigt hår! MEN säkert inte mycket värre än någon annan. Överlag är jag tillfreds med det jag ser.
Jag går till mitt jobb (som råkar vara ett känt TVlotteri) jag får min lön den 25 varje månad och knegat lite extra ibland. Som hobby skriver en blogg om mina vardag. Jag går på toaletten! Jag kissar med öppen dörr när ingen är hemma, och petar mig i näsan, när ingen ser.
Ibland skiter jag i att raka benen, jag tar ett fågelbad, sätter upp håret i en flottig toffs och går runt i pyjamas hela dagen. Gråter gör jag till romantiska filmer. Jag har PMS, och beter mig som en idiot till och från. Jag handlar på Lidl, hetsäter glass, och får bikiniångest ..
Jag blir kär, jag har varit olyckligt kär. Då gråter jag floder, kan inte äta, jag vill dra täcket över huvudet och tror att livet är slut.
Jag försover mig, snoozar, och kan dra vita lögner! Jag dricka på tok för mycket vin ibland, och svär på att aldrig dricka en droppe till.
Jag kan släppa en S.B.D och skylla på hunden. Längta efter mamma (fast jag är 34). Känna mig megasnygg ibland! Och som världens mest ensammaste och fulaste vissa dar. Jag hämtar mina barn, lämnar mina barn från skolan, går på föräldrarmöten. Jag kan skrika på mina killar i onödan (om jag har en skitdag) skämmas och be om förlåtelse på kvällen.
Jag kan vara tjurskallig, slå i dörrar, svära och leva loppan. Ta dåliga beslut och bra beslut…
Jag är nog lika jävla vanlig som en Volvo, lika ointressant som vem som helst. Jag är inte en politiker eller någon regeringsmänniska som föredömligt ska styra Sverige.
Jag är en totalt vanlig Svensson som råkar heta Graaf! Vad sjutton är det som kan skapa ett intresse då man egentligen är världens tråkigaste?? Vem är det som sitter och bestämmer? Varför är det inte du? Jag kan slå vad om att DITT liv SÄKERT är roligare än mitt!? Du kan säkert säga 1000 mer intressanta saker än mig.
Du kan säkert stava bättre?
Det är ett jäkla lotteri, undrar om man kan säga upp sig? Eller ansöka om ett löpsedelsbidrag hos arbetsförmedlingen?
Vad tycker du om tidningarna? Är det viktigt att veta om jag pruttar 4 gånger om dagen? Vem är Gud här, och avgör vem som ska vara allmän egendom?

Nu min älskade vän så är det godnatt för mig! Pisse ska få följa med mig till kontoret imorgon och leka med bösarna…..

PS. Fina bloggsyster! Hur står det till med din syster som fick en hjärnblödning? Har du hälsat på henne??

Man behöver ett enormt stöd…Och inte bara första veckan, folk har en förmåga att ”hjälpa till och stötta första veckan, då det är nyhetens behag”  Du kan vara ett  stöd när hon kommer hem istället… Avlastning, hjälp, och stödet behövs! Man är inte stark efter ett par månader, sorgen och ångesten kan sitta kvar i år. Min fina vän Marianne hon hjälpte mig med städningen och barnen..Angela kom då jag kände mig ensam, det var guld värt! Hoppas din fina syster mår bättre, och lova att hålla oss underrättade..

Maggot x

0

Lotta är opererad och vems är pengen?!

Lotta mår bra, allt hade gått som det skulle.. Hon får komma hem imorgon!
Åhh vad mycket bättre tillvaron känns nu. Har suttit i möten hela morgonen, och är på väg hem från Borlänge.
Erikssundsbron mellan E18 och Sigtuna är avstängd, så jag måste köra runt halva Stockholm igen för att komma hem, packa en ny väska för att sen köra mot söder. Jag ska spela laserdome mot Bingo och lite andra sköna typer i en nedsläckt Skrapan ikväll. Ska bli jättekul!

Ett dilemma! Jag hittade en 100-lapp på marken idag. Tittade mig omkring för att se vem som kunde ha tappat den. Jag kände mig som en tjuv! Och stoppade den i fikan.. Självklart höll jag den demonstrativt i luften på väg mot bilen, för att INTE verka som en tjuv.
Har funderat på vad man skulle ha gjort om man hittade 1000kr..
Jag hade nog inte haft samvete för att stoppa en sån stor slant i fickan. Tänk om den tillhörde en hungrig pensionär? Eller ett stackars barn som tappat hela sin inväxlade spargriskassa?! Hade man gått till polisen? Vad hade de sagt? Satt upp en lapp? Upphittad 1000-lapp!! Vem tillhör den, Ha’ha..

Vem tillhör denna??

0

Mamma gästskriver om isaks resa till fattigdomen

________________________________
Nu åker vi snart. Närmare bestämt i morgon vid tretiden. En spännande resa som vi faktiskt har förberett under ett helt år.
Jag har den stora glädjen att få ha som ressällskap mitt fina barnbarn. Det är första gången som han följer med till Filippinerna, men jag hoppas inte att det blir den sista. När man kommer ut på det här sättet och ser nöden i vitögat så blir man inte densamme igen.

barnhem 086

Det sker något i hjärtat som gör att man börjar uppskatta saker på ett nytt sätt, man blir mera tacksam och villig att dela med sig.
Jag har arbetat i Filippinerna i snart 17 år. Framförallt med att hjälpa barn i de mest utsatta områdena i Cebu. De som bor på sopptippen.

När jag hörde om soptipparna i Filippinarna var det svårt att föreställa sig hur det kunde se ut. Hundratals familjer bor på soptippen, lever där och arbetar där. Det är stora hoppackade områden, nästan som stadsdelar. Stanken på vissa platser är fruktansvärd och det kommer en stickande de rök från de multnade soporna.
Mitt fösta intryck var en liten flicka som satt mitt i smutsen och grillande en stor råtta. Hennes syskon letade ris i smutsen som de sorterade och försökte tvätta.

Nu har vi flera hundra fadderbarn som vi hjälper med skolgång, medicinsk hjälp och kläder.
Vi har också tillsammans med våra partner byggt en liten klinik för att hjälpa gravida kvinnor och deras barn. Kliniken är nu fullt bemannat både med läkare och sjuksköterskor.

Vi kommer också att arbeta på en stor begravningsplats där människor bor och lever i stor misär.
Det går att göra så mycket med så lite. Det var egentligen det som fick mig att börja hjälpa andra. Bara att läsa om nöden i världen, all misär, orättvisor och betryck gjorde så ont att det lilla som man själv gjorde kändes som en liten droppe i havet.
Nu trettio år senare har jag sett att den droppen kan bli till ett stor flod.
Det lilla vi gör är betydelsefullt.

När jag började hjälpa andra var jag egentligen i behov av hjälp själv. Jag var i trettioårsåldern, ensamstående med två små barn. Jag ville hjälpa, men hur i all världen skulle det gå till? Jag hade inga kläder att sälja, inga smycken, inga pengar. Men jag tänkte: ”vad har jag?” Det enda jag kunde tänka på var att jag brukade predika och att jag kunde sälja dessa band för några kronor till några som ville lyssna på dem. Jag började så smått, i början gick det trögt. Vem ville köpa dessa predikaningar? Första året hade jag fått ihop över 60.000 kronor och det kändes för mig som en stor förmögenhet. Jag var med och byggde ett litet barnhem i Mexico, och glädjen blev så stor att sedan gick det av bara farten.

För några år sedan var jag i Nordindien och började samtala med min unga chaufför. Vi pratade om ditt och datt och kom sedan att prata om hans uppväxt. Jag hade undrat lite varför han hela tiden kallade mig för mamma men tänkte inte mer på det.
Då visade det sig att han var en av de första pojkar som vi hjälpte i Sydindien. Han hittades på gatan , bara tre år gammal med en lapp instucken i sin smutsiga tröja. ”Ta hand om mig”.
Vi tog honom till det nystartade barnhemmet, som också Hannah och Magdalena var med och invigde.
Nu hade han utbildning, fått jobb och var en lycklig ung man. Sånt värmer. Det går inte att riktigt beskriva den glädje man känner då man fått var med på ett hörn och förbättra en annan människas liv.

mail

Jag kommer att blogga lite här om inte vi blir så upptagna att tiden bara försvinner.

Linda

0