Läsarkrönikan: När man inte vet

Idag så är det onsdag och vissa av er har säkert redan påbörjat er semester. Det närmar sig midsommar och för många väntar fest och andra roligheter som ofta involverar alkohol.
Det var endast några dagar sedan vi fick läsa om Maggans hemska händelse från Stureplan, och nu så har vi en till historia om ett övergrepp som skett i samband med klubbande.
Tyvärr så är berättelser likt veckans krönikörs allt för vanliga, men vi vill verkligen tacka henne för att hon väljer att dela med sig.
Vill du också få dela med dig av din krönika? Skicka då in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se! Gärna ihop med en bild samt en kort text om vem du är, men lika bra går det att vara anonym. Tack!

När man inte vet
Har ni någonsin haft en sådan kväll, en fylla där allt går fel och man vaknar upp dagen efter och allt som hänt under kvällen är en tjock dimma?
Det var oktober 2012, halloweenhelgen. Det väntades stor maskeradfest på en av klubbarna här i stan. En av mina bästa killkompisar, låt oss kalla honom Fredrik, var den som höll eventet och självklart skulle jag vara där och stötta honom. Trots att jag var nydumpad av min pojkvän och helt förstörd från detta förhållande.
Det blir ju en kul kväll med mina vänner på maskerad, tänkte jag. Samma dag festen skulle hållas var det flera av mina vänner som fick förhinder, det slutade med att det bara var jag och mina bästa vän Liv som kunde gå tillsammans. Vi skulle ju ändå möta upp Fredrik och hans vänner på klubben.

Min vän, hade också killproblem under denna helg. Vårt motto för kvällen blev, fan ta killar nu dricker vi. Sagt och gjort, två vänner i känslomässigt kaos som söp bort sina sorger. I början var kvällen riktigt rolig och alla var så glada, pratsamma och fint utklädda. Drink efter drink, shot efter shot, alkoholen tog aldrig slut. En bit in på kvällen kommer känslorna tillbaka. Det går inte att inte storlipa och känna sig sämst i världen. Kedjeröker ett paket cigg. Jag röker inte ens. Min vän Fredrik har avslutat eventet och hela gänget går bort mot nästa klubb. Jag går inte, jag blir buren av Fredrik, så påverkad av alkoholen är jag, att jag inte ens kan gå. Varken jag eller Liv kommer in på klubben. Vakten säger åt oss att åka hem och sova istället.
Det var bestämt att vi skulle sova i Fredriks lägenhet mitt i stan så vi slapp ta bussen i 1,5 timme. Så istället blir det Fredriks lägenhet som gäller. Jag och Liv, Fredrik och hans killkompis. Allt jag vill nu är att sova, både jag och Liv är grovt påverkade av alkoholen och vet inte riktigt vad som händer. Helt plötsligt ligger jag i sängen brevid Fredrik. Liv i soffan med hans kompis. Liv som har pojkvän försöker ta avstånd från kompisen, han säger att det är lugnt han ska inte göra något, bara skeda snälla. Jag är i ett halvt sovande tillstånd när jag känner Fredrik lägga en hand på min rumpa. Men lägg av säger jag sömdrucket. Han slutar inte och hans händer letar sig till privatare delar. Jag mumlar nej flera gånger. Han slutar fortfarande inte och jag är i en dimma som gör att jag inte kan reagera eller ta mig bort från hans starka händer. De andra två sover och jag tror jag somnar tillslut också. Jag minns inte.

Dagen därpå beter han sig som om inget har hänt och jag själv kan inte avgöra vad som hänt pga. Av dimman alkoholen skapat. Jag minns bara snuttar då jag sagt nej. Vi åker snabbt därifrån och jag pratar inte med någon av killarna på flera veckor. Fredrik hör av sig som om inget fortfarande har hänt. Jag försöker förklara mig, hur jag upplevde det men han säger att båda var fulla och det bara hände. Båda var ju med på det. Hallå eller. 
Jag tänker ofta tillbaka på denna kvällen, på scenariot som utspelade sig under natten och det tog ett bra tag för mig innan jag vågade inse och förstå vad han gjort mig. Jag skäms för att det är så. För att min så kallade bästa vän utnyttjade mig sexuellt när jag var otroligt full och känslomässigt förstörd. Jag kan inte förklara detta för våra gemensamma vänner, varför vi inte umgås längre, jag har försökt. Men eftersom han har ett stort jävla pondus och ett stort inflyt jag inte kan matcha mig med. Han vänder allt till sin fördel och hans sida av storyn är att jag visst var med allt som hände. För jag var desperat efter ett ligg. Det är vad våra vänner hört, och tror på.
Min bästa vän är varken bästa eller vän längre. De gemensamma tillhör nu bara hans vänskapskrets. 
Det har snart gått 2 år och skäms fortfarande för att jag lät det hända. För att jag drack så mycket. För att allt blev så fel. Fast det inte var mitt fel.

0

Läsarkrönikan: Hur ingen är glad för min skull

Idag så är det onsdag och traditionsenligt så är det dags för läsarkrönika! I dagens text så får vi läsa om hur goda förutsättningar kan påverka ens omgivning negativt, och hur hårt arbete inte uppskattas för vad det är.
Det var ett tag sedan vi tog emot den här krönikan och om du har själv tidigare skickat in en krönika som inte har blivit publicerad så är inte hoppet ute. Vi sparar alla era krönikor och försöker hålla historierna varierade.
Ifall du vill vara med på sajten med din text så skickar du in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en bild och en kort text om vem du är, men likaså går det bra att vara anonym som denna veckas krönikör. Tack på förhand!

Hur ingen är glad för min skull
Känslan är nästan euforisk när jag går ut från mäklarens kontor. Jag är oövervinnlig, starkare än någonsin och tar upp min mobil för ringa någon att dela glädjen med.
Jag, en 25 år gammal kvinna som efter fyra år av svett, hårt jobb och tårar i Norge lyckats spara ihop tillräckligt med pengar för att ensam lyckas köpa en fantastisk trea, mitt i den mellanstora staden jag har växt upp i.

De första samtalen jag ringer går självklart till mamma och pappa. Mamma och pappa som alltid stöttat, funnits där men också alltid ställt krav. Jag är ensambarn och mina föräldrar är egna företagare.
Företag som de slitit så hårt med, att det till slut gav utdelning och gav mig och min familj möjligheten att anses som rika. Jag har dock aldrig fått mer än barnbidraget och har sommarjobbat varenda sommar sedan jag var 15 år, men varje gång jag kom till skolan med något nytt jag köpt för egna pengar: var det endast ”rikemansunge” och ”pappa betalar” som ekade i korridorerna eller skrevs på mitt skåp. I början försvarade jag alltid mig själv, men insåg snabbt att det var lönlöst.

Mina föräldrars glädje och stolthet som jag hör i deras röster i telefonen får mig om möjligt ännu mer lycklig och svävade jag inte på moln innan, så gör jag det nu. Gång på gång säger de hur jag har gjort det här alldeles själv; och att det inte är många andra som skulle ha lyckats orkat arbeta ihop den stora summan pengar jag har gjort på så kort tid. Att min vilja och envishet är min rikedom, ingenting annat.

När vi lägger på står jag kvar på parkeringen utanför mäklarens kontor med telefonen i handen. Jag vill så gärna lägga upp en bild på kontraktet på både facebook och instagram för att dela min glädje -och såklart också visa vad jag har åstakommit, men någonting stoppar mig. Jantelag och den svenska avundsjukan kallades det visst, och den svider. Jag är 25 år gammal, men fortfarande hörs ekot från högstadiekorridoren och texten med spritpenna är kvar.
Jag tar mod till mig och lägger ut bilden ändå, och det tar inte många minuter innan kommentarerna haglar. De flesta glädjs med mig, men en del kan inte låta bli. ”Vad fick papsen hosta upp för den där då, snorkfröken?” Det är fortfarande lönlöst att försvara sig, men gör exakt lika ont.

0

Läsarkrönikan: Att vilja men inte kunna amma

Idag så är det äntligen onsdag och det är nu dags för en läsarkrönika! Den här veckan så har vi en historia från en tjej som haft problem med amningen.
Något som för många känns självklart och enkelt, men som i vissa fall inte är lika uppenbart. Hur såg er amning ut? Gick allt som planerat? Tack till veckans skribent som delar med sig av sin historia!
Vill du också få vara med på sajten med din krönika? Skicka då in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Bifoga gärna även en tillhörande bild och en kort text om vem du är, men likaså får du vara anonym. Tack på förhand!

Att vilja men inte kunna amma
När jag väntade mitt första barn hade jag en tydlig bild av hur det skulle vara. Det skulle vara rosenrött. Det skulle vara fluffigt gulligull och jag skulle amma. Självklart skulle jag amma! Men tre månader senare, på föräldragruppens första sammankomst, satt jag och flaskmatade min son medan de andra mammorna ammade.
På kvällen efter förlossningen somnade jag med min vanliga, nätta byst. Morgonen efter vaknade jag till min (och min sambos) stora förtjusning med en hylla som skulle gjort vilken silikonpumpad Slitzbrud som helst grön av avund. Jag var laddad med närproducerad råvara av högsta kvalitet, men mitt barn klarade inte av att suga. Sköterskorna på BB höll hans fjuniga huvud intill bröstet där råmjölken sipprade ut av trycket. Jag lirkade in bröstvårtan i hans lilla mun och mina tålmodiga assistenter masserade och tryckte på hans käkar för att stimulera sugreflexen. Utan resultat. Jag grät av frustration. Min son grät av hunger. Sköterskorna mantrade att alla kan amma bara man verkligen vill.
Efter tre dagar på eftervårdsavdelningen klarade mitt nyfödda mirakel av att suga på flaskan, men amningen fungerade fortfarande inte. Utrustad med en elektrisk pump och propaganda om bröstmjölkens suveränitet påbörjade jag mitt nya liv som mamma.
– Det handlar om vem av er som är envisast! dundrade damen från barnavårdscentralen, som kom för att hjälpa till. Men istället utsatte hon mig och min son för vad jag upplevde som övergrepp. Mitt spädbarn tjöt som en mistlur när barnsköterskan bände upp hans motspänstiga mun med ett finger och hårdhänt tryckte hans ansikte mot min enorma mjölktank. Fortfarande utan resultat, annat än hans panikslagna skrik och min gråt.
Amningen var det största kapitlet under föräldrautbildningen. Barnmorskan som ledde lektionerna visade filmer i ämnet och demonstrerade med docka och virkad tutte i garn. Att amma var inte ett val, det var en lag. Att inte amma var det samma som att vara en lat egoist. Att döma sitt barn till ett liv med allergier, dålig immunitet och alla möjliga knepiga sjukdomar. Att det föds barn utan sugreflex eller att amningen ibland bara inte fungera utan att någon kan utröna varför, berörde hon inte.
Jag ville så gärna amma. Jag ville så gärna ge mitt barn min mat. Jag hade målat upp en bild av hur jag skulle ligga i sängen med min son och amma honom. Insvepta i en mjuk filt skulle vi knyta an, lukta på varandra och se varandra djupt i ögonen. Och allt skulle vara precis så där skimrande Hollywoodromantiskt som i Sjunde Himlen. Som när Lucy och Kevin kommer hem med sitt förstfödda barn och allt är precis perfekt. Istället fick jag såriga bröstvårtor av pumpens nötning och känslan av misslyckande förstärktes varje gång sköterskan på barnavårdscentralen kallt påminde mig om amningens fördelar.
Efter tre månader lämnade jag tillbaka pumpen till eftervårdsavdelningen. Jag satte punkt för projekt amning och övergick helt till flaska och ersättning. Lättnaden var enorm. Jag matade min son i soffan eller i sängen. Vi satt insvepta i en filt, hjärta mot hjärta. Jag luktade på hans varma hud och viskade små ord av kärlek i hans pyttesmå öron. Han tittade på mig med sin stora, blå ögon och log sitt allra vackraste tandlösa leende. Det blev precis så mysigt som jag hade föreställt mig. Bara lite annorlunda.

0

Läsarkrönikan: "Är det bara jag som är orolig över hur våra barn utvecklas?"

Nu så har det gått ännu en vecka och vi har laddat upp med en ny läsarkrönika. Theresa heter den här veckans krönikör, och i hennes text så reflekterar hon över barnens utveckling och de materiella ting som präglar den.
Hon blickar även bakåt till sin egen barndom och jämför. Hur såg det ut för er? Håller ni med henne i det hon skriver?
Vi får tacka Theresa för hennes krönika! Vill du också få vara med på sajten med din text? Skicka då in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en bild, men likaväl får du vara anonym. Tack på förhand!

Jag heter Theresa ”Mamma Fru Matte” Lindén, är 34 år och bor i Sigtuna med min man Pär, 4 barn och 2 hundar.
Min äldsta son Kevin är 12, Liam och Denise är tvillingar de är 9 år. Sedan har vi en skarvsladd, Elmer, som är 10 månader. Mina 3 äldsta är från ett tidigare förhållande, fast de bor heltid hos oss.
De fyrbenta varelserna är, Dexter, en 6-årig golden hane. Harry är en salig blandning på 9 månader.
Jag har haft ett tufft liv med missbruk runt mig. Jag växte upp utan en pappa. Min mamma var och är min största idol! Hon har kämpat hela sitt liv med att få mig och min bror på rätt spår. Vi har haft våra svårigheter i livet, men idag har vi tillsammans besegrat våra hinder!
För mig är det viktigt att vi för vidare styrka, ett bra självförtroende och respekt till våra barn. Det är därför jag beslutade mig att skriva av mig lite om min oro om vad som händer med våra barn idag. Fick en underbar respons!
Hoppas jag kan få någon att tänka om/till.

Är det bara...

”Är det bara jag som är orolig över hur våra barn utvecklas?”
Kan inte hålla mig längre…. Är det bara jag som är orolig över hur våra barn utvecklas? Jag menar att vi hjälper dem in i vuxenvärlden för tidigt. Jag pekar inte på nån, är även delaktig i detta. Jag har 4 barn, ingen av dem är över 12. 3 av dem kan elektroniken här hemma bättre än mig. 3 av dem har nästan inga leksaker längre, för det önskas inte längre på jular och födelsedagar. Alla 3 har Iphones och tv apparater i sina rum. Jag medger att jag förlorat dem i elektronik träsket. Jag är helt skyldig till det. Jag blir fruktansvärt besvärad, obehagad, rädd och ledsen när jag ser våra barn bli vuxna innan de ens fyllt 7. Jag har bestämt mig för att inte ta bort mina barns barndom. Jag har bestämt mig för att de inte ska bli vuxna ännu.
Min dotter är arg på mig för att hon inte får ha bikini. Varför? ”Alla har det” säger hon. Hon är 9. Jag kanske trampar på några tår här, men VARFÖR sätter man på en bikini på någon knappt vet innebörden av ett par bröst? Jag undrar? För har aldrig fått ett vettigt svar på det….
Häromdagen fick jag höra att nån hade mutat sin dotter med att få Victoria Secret produkter som belöning, jag vet att detta barn är 11 år…. Victoria Secret??

Är detta nått för våra barn? Sist jag kollade så tillverkar de exlusiva underkläder med ”erotisk” inspiration.
Deras dofter och diverse body krämer har namn med ord som: Seduction, temptation, endless love, such a flirt, strawberry champagne, passion etc…. Behöver jag ens fortsätta?
Detta låter vi våra BARN ta del av!
Jag vill inte kritisera eller få någon att bli arg. Jag vill VÄDJA till er föräldrar att inte kliva på den karusellen! Låt våra barn fortfarande dofta sand och gräs, låt dem fortfarande ha skrubbsår på knäna och lera på kläderna! De har tid att använda skönhetsprodukter, bikinis, bh:s och spetstrosor! Men, när de vuxit upp!!

Jag kommer ta striden med min dotter när hon vill ha allt som hon påstår att hennes vänner har, jag kommer att påminna henne om att hon faktiskt är ett barn, jag kommer fortsätta behandla henne som ett barn, jag kommer kämpa över att få henne att inse att hon är vacker som hon är! En 9-åring!
Tyck inte synd om era barn för att de inte har allt, få dem att uppskatta det de har. Muta dem med kunskapen av en bra utbildning, ett starkt självförtroende och bra värderingar istället. Lär barnen att vara givmilda, stå upp för sina åsikter och att våga vara annorlunda.
Jag brukar säga till mina barn att det som gör oss unika, är att vi inte följer strömmen.

Låt Victoria Secret förbli en secret för våra barn…….

Samma oro gäller att våra barn tappar kreativiteten. Börjar man lära barnen från början att ha tråkigt så blir det lättare. Det är vi föräldrar som inte klarar av att se våra barn ha tråkigt, vara ledsna, känna sig utanför. Vi ser hela tiden till att de inte behöver tänka själva. De måste ha tråkigt för att börja skapa. Det är därför det är viktigt att kämpa sig igenom det! De måste tänka själva, de måste utveckla en egen kreativ sida. Hur ska de ta sig igenom livet annars? Jag ser och hör 20 åringar idag som saknar social kompetens helt! Det är som att prata med zombies….. Kolla hur de flesta kassörer, butiksbiträden etc beter sig nuförtiden, ingen servicekänsla alls! Det är för att de aldrig lärt sig respektera, arbeta hårt, jobba på sitt självförtroende eller hur man ska uppföra sig bland folk. Skrämmande….. Jag får ofta höra hur öppna barn jag har, hur väluppfostrade de är. Vissa kollar även konstigt på oss när vi är och storhandlar, mina barn beter sig ALLTID i affärer och restauranger. För att jag lärt dem det. Jag drar mig alltså inte för att åka och handla med 4 barn, vi har kul ihop och sammarbetar! Vet att många drar sig att göra det för att det blir jobbigt. Jag tror att barn som får allt, tar allt…. Jag slutade med kalas för alla mina barn för ca 3 år sedan. Vi åker på upplevelser istället, det minns de iaf. Ett kalas är ett kalas…. Vill få dem att uppskatta kreativitet, vi har varit på ridning, besök på brandststionen, åkt kupolen utanpå Globen och trädklättring i Fjällnora tex. Mata in annat i hjärnan än presenter och 15 sockerhypade barn! Och när de blir äldre så kommer de komma ihåg den dagen de fyllde 8 och fick klättra 10 meter uppe bland träden, inte den Monster High dockan man önskade sig. Min mamma gjorde så för mig och min bror, hon värdesatte upplevelser ist saker. Jag har fantastiska minnen från min barndom!!! Kommer inte ihåg ett enda kalas dock..haha… Den kreativa processen finns! Jag lovar! Men, de flesta föräldrar sätter stopp för den, omedvetet.

Jag tar upp kampen idag! Våga göra det också!

Theresa Lindén

0