Rickard Engfors: Att vara eller icke vara offentlig, det är frågan

Idag kan alla bli någon slags offentlig person. Genom bloggar och statusuppdateringar på Facebook delar miljontals människor med sig av sina privatliv på nätet. Ska man vara personlig eller privat i offentligheten? Idag funderar jag över om vi verkligen är medvetna om vad vi utsätter oss för…

Jag har funderat mycket över det här med offentlighet den senaste tiden. I höst gör jag debut som författare med min självbiografi Allt eller inget. Boken kommer att förändra mitt liv. Det vet jag redan nu. Allt eller inget är min egen ocensurerade historia och den är extremt självutlämnande. När jag offentliggjorde nyheten om boken på min blogg tidigare i veckan skrev jag en del om mina känslor inför bokreleasen. Jag har fortfarande svårt att förhålla mig till att allt jag skrivit faktiskt kommer att bli offentligt. Vet jag vad jag gett mig in på? Nej. Absolut inte. Men jag tvivlar inte på att jag tagit rätt beslut.

Under min karriär har jag figurerat i offentligheten på olika sätt. Som dragartist framställde jag mig som sexfixerad, ytlig och provokativ i media. Det genererade jobb och betalade mina räkningar. När jag la perukerna på hyllan och började arbeta bakom andra artister valde jag även bort offentligheten. Jag var aldrig någon som var tillräckligt intressant för att pryda löpsedlarna så för mig var det inget problem att bli mer anonym. Så enkelt är det inte för alla.

(mer…)

0

Rickard Engfors: Nu är det din tur att göra något!

Tack alla ni Maggan-läsare som kommenterade mitt inlägg om barnpornografi här igår. Tack för all beröm! Jag låg vaken halva natten och funderade över era kommentarer och det jag själv skrev. Missuppfatta mig rätt nu, men det är hemskt att något som är så otroligt självklart ska behöva vara ett ställningstagande. Det säger en del om hur samhället ser ut. Jag blir givetvis stolt när det jag skriver uppfattas som betydelsefullt men skräms samtidigt av faktumet att denna fråga inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet. Därför vill jag nu uppmana er läsare att också göra något. Om jag kan göra en liten skillnad så kan ni också det kära nätvänner.

Bland kommentarerna hittade jag värdefulla tips om hur jag själv kan bidra i kampen mot pedofilasen. Ett par av er uppmärksammade organisationen ECPAT som arbetar mot barnpornografi, trafficing och barnsexturism. En läsare tipsade även om föreningen utnyttjad.se som bedriver opinionsbildning och sprider information om sexuellt utnyttjande av barn. Tack för denna information!

Jag vill rikta ett speciellt tack till er som i kommentarsfältet haft modet att berätta om era egna upplevelser. Att ni som offer för pedofiler och närstående till de som drabbats vågar dela med er är obeskrivligt viktigt. Genom era kommentarer får vi alla en viktig tankeställare. Pedofilernas offer finns mitt ibland oss. Hela tiden. Överallt. Även här i Maggans bloggfamilj.

Ur en kommentar som signaturen ”Överlevare” skrev sent igår kväll:
”jag är idag 38 år. blev utsatt för övergrepp mellan mitt sjunde till mitt fjortonde år. grova saker. inlåst, fotograferad, fasthållen, tvingad, våldtagen, slagen. jag har än idag inte läkt. mitt psyke kommer kanske föralltid att ha skador efter det jag upplevt. jag blev aldrig ”räddad” då som barn, kom ifrån övergreppsåren när jag var stor nog att klara mig själv. inte behövde vara där, hos den vidriga varelsen som utsatte mig för ett helvete. försökte berätta för den som kallar sig min mamma, men hon kunde/ville aldrig lyssna. så jag var ensam! fick försöka klara av att överleva på egen hand. ganska tung börda för ett barn!”

Jag grät när jag läste om denna anonyma överlevare. Läs resten av denna historia och andra berättelser bland kommentarerna på gårdagens inlägg. Jag har även följt upp mina tankar på min egen blogg i ett annat inlägg som också har rubriken ”Nu är det din tur att göra något!”. Det är nämligen precis vad det handlar om. Vi måste sluta blunda för verkligheten hur hemsk den än är. Vi måste ta oss i kragen och förstå att vi alla kan bidra. Själv blev jag stolt stödmedlem i organisationen ECPAT igår. Nu är det din tur att göra något!

Slutligen vill jag passa på att tipsa er som behöver någon att prata med om vår fina bloggkompis Mia Rosenlund som driver sajten onlinekuratorn.se. Mia är en eldsjäl som brinner för att göra skillnad i människors liv. Både Maggan och jag kan varmt rekommendera hennes ideella verksamhet.

0

Rickard Engfors: Vad fan är barnpornografibrott av normalgraden?

Det här inlägget skulle kunnat heta ”Män som hatar barn”. Det är nämligen precis vad det handlar om. Män som förgriper sig på barn och män som indirekt bidrar till att barn fortsätter att utnyttjas sexuellt över hela världen. Efter att ha sett Kalla Faktas program om barnporr är jag rasande.

Jag pratade med Maggan på telefon sent igår kväll efter att jag precis sett Kalla Faktas granskning av det ökande problemet med barnpornografi. Jag var arg. Rasande. Illa berörd. Jag mådde fysiskt dåligt och kände mig maktlös. Att detta vidriga ämne måste uppmärksammas råder det ingen tvekan om. Framförallt inte efter att ha sett gårdagens program. Maggan bad mig skriva ett blogginlägg så att vi tillsammans kan tycka och tänka om detta problem.

För er som missade Kalla Fakta igår finns programmet på TV4Play. I programmet fick man möta ”Linnea” som filmades och fotades medan hennes pappa förgrep sig på henne under hennes uppväxt. Jag hade tårar i ögonen när ”Linnea” berättade sin historia. Jag förfärades över det hon berättade samtidigt som jag imponerades av hennes mod. Att ”Linnea” delar med sig av de mörkaste hemligheterna från sitt liv är obeskrivligt viktigt. Både för andra som är eller har varit i samma situation men också för omvärlden i övrigt. Vi behöver få ansikten på pedofilernas offer även om de väljer att vara anonyma. Vi måste påminnas om att det är verkliga människor det handlar om. Inte sexobjekt som pedofilerna ser dem som.


Bilden på ”Linnea” är hämtad från TV4:s hemsida.

I Kalla Fakta medverkade också ”Kjell” som åkte fast tre gånger för barnporrinnehav innan han slutligen dömdes. Det var berättelsen om honom som fick mig att känna den där frustrerande maktlösheten. Om jag sammanfattar hela ”Kjells” historia kort så handlar den om att pedofiler går fria för att polisen inte hinner hantera bevismaterialet innan fallen preskriberas. Detta kom som en chock. Jag har aldrig funderat över att en sådan situation ens skulle kunna uppstå.

Jag ser inte mig själv som någon naiv person. Jag har dock aldrig reflekterat över vad som händer från det att någon grips för innehav av barnpornografi tills det att han är dömd. I ”Kjells” fall beslagtog polisen omkring en miljon bilder och filmer första gången han åkte dit. Allt detta ska granskas. Bild för bild. Film för film. Av någon polis som är specialist på barnpornografibrott. Det är för lätt att bara lasta polisen för den misslyckade hanteringen i detta läge. En miljon bilder och filmer? Det säger sig självt att det måste ta enormt mycket tid att gå igenom allt. För att inte tala om hur påfrestande det måste vara för de stackars människorna som får detta vidriga material på sina bord.

En polis som arbetar med att granska barnpornografi intervjuades. Det såg ut som att hans ögon tårades när han berättade om sitt jobb. Han beskrev en film där en pojke i sexårsåldern blev utnyttjad sexuellt. Nedtryckt över ett bord. Tagen bakifrån. Medan han frågade om han verkligen var en människa. Jag blir tårögd bara av att återge detta i text. Respekt till polisen och hans kollegor som faktiskt orkar titta på detta. Jag vägrar kritisera dessa hjältar för att de inte hinner med att granska dessa enorma mängder av bevismaterial.

Jag läser på riksdagens hemsida att preskriptionstiderna för barnpornografibrott av normalgraden är fem år, för ringa brott två år och för grovt brott tio år. Pedofilen ”Kjell” slapp åtal i två av tre fall av barnpornografiinnehav på grund av just detta. Det är här problemet ligger. Hos våra politiker. Det måste ske en lagändring nu!

En av mina första tankar var att det är konstigt att utredarna måste gå igenom allt material för att åtal ska kunna väckas. Skulle det inte räcka att man konstaterar att det rör sig om barnpornografi? Vid närmare eftertanke kommer jag fram till att det tyvärr inte är så enkelt. Polisen måste gå igenom allt material för att kunna se om det finns bilder där innehavaren själv förgriper sig på barn. Man vill också försöka identifiera barnen på bilderna i hopp om att kunna hjälpa dem.

Att det även måste fram mer resurser inom polisen är uppenbart. Hjältarna som granskar barnpornografi är för få. De hinner bevisligen inte med. Justitieminister Beatrice Ask intervjuas i programmet och intygar att man är högst medvetna om problematiken. Hon berättar att polisen fått extra resurser bland annat för detta arbete. Sedan babblar hon på om att man tillsatt utredningar och… där någonstans slutar jag lyssna. Politikers utredningar tar om möjligt ännu längre tid än polisens. Efter lite research på Google får jag i alla fall reda på att det finns förslag på att polisen inte ska behöva granska allt material innan åtal väcks. Det låter visserligen hoppfullt men vad är det som tar sådan tid? Inför denna lagändring nu.
Hur ser lösningen på problemet ut? Jag har ingen aning och är alldeles för dåligt insatt. Men lagarna måste skärpas. Det kan väl ingen vettig människa ifrågasätta? Ärligt talat nu, vad fan är barnpornografibrott av normalgraden? Det finns inget normalt i något som har att göra med barnporr. Varför ska det ens finnas en skala? Ringa brott eller grovt brott? Uppdelningen är idiotisk. Alla former av barnporr är ett grovt brott. Bakom varenda liten film och bildserie finns det ett barn vars liv blivit förstört för all framtid.

Nu har detta inlägg bara handlat om innehav av barnpornografi. Don’t even get me started on själva förövarna. Jag har tidigare bloggat om pedofilerna som begår övergrepp och vissa har uppfattat mina åsikter som kontroversiella. Kort och gott tycker jag att alla pedofilas borde hängas ut! Läs gärna mina tidigare blogginlägg och kom med dina åsikter:

Häng ut pedofilasen!
Pedofilers integritet är inte viktigare än barns säkerhet

Pedofilkliniken får inte slippa undan!

Läste mina gamla inlägg igen nu och står fast vid dessa åsikter. Jag kan till och med tycka att jag varit lite för politiskt korrekt. Egentligen tycker jag att pedofilasen förtjänar värre straff. När det kommer till dessa människor känner jag ingen empati alls. Varför inte kastrera asen som begår övergreppen? Varför inte lobotomera asen som tittar på skiten och bidrar till plågandet av barn? Eller varför inte låta Lisbeth Salander märka dem för livet? Hon skulle kunna rista in ”jag är ett pedofilas” på deras kroppar. I detta fall önskar jag verkligen att filmens värld vore verklig. Vad tycker ni? Jag är nyfiken på era åsikter i denna allvarliga fråga.

/Rickard Engfors

0