Läsarkrönikan: Vägen till ett syskon

Då kör vi äntligen igång med vår läsarkrönika igen!

Varje onsdag kommer vi publicera små berättelser från er. Glada, sorgliga, viktiga, roliga, skrämmande och intressanta krönikor.

Vill du också bli publicerad och läst så skicka in din berättelse till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Du får gärna vara anonym, men vill du så skicka gärna med foto, hemsideadress och eventuell instagram. 

” Mitt namn är Angelica och jag är 26 år gammal och bor i Uppsala.

Tanken var redan från början att få möjligheten att få ett syskon till Olivia tidigt. Att jag inte skulle gå tillbaka att jobba mellan. Sagt och gjort. Vi kämpade och kämpade. Tanken att det skulle ta tid fanns inte på kartan. Då Olivia blev till även då jag åt p-piller. Vi båda tänkte att då blir syskon utan skydd inga problem. Men månad efter månad så kom mensen. Men aldrig när den skulle. Och helt ärligt hade jag ingen koll på när den skulle komma och inte. P-piller hade ju gjort att den kom som den skulle. Frågorna och kommentarer började komma. När blir det syskon då? Är det inte lika bra att skaffa en till när ni ändå håller på? Ett syskon hade ju varit kul?

Argare blev jag varje gång. Mer ledsen blev jag för varje gång någon frågade.  Ingen visste ju att vi kämpade. Vi skämdes. Varför gick det inte? Under tre års tid kämpade vi. Vi kämpade och kämpade. Tillslut kändes det som att man var tillsammans bara för att det skulle bli syskon. Inget annat. Vilket gjorde att det inte blev kul heller. Och är det inte kul är man heller inte sugen. Men vi visste ju, vill vi ha syskon så måste vi vara tillsammans.

Men så hände det. Vi plussade. Åh vi blev så lyckliga. Det var svårt att hålla sig för att berätta för alla. Ville skrika ut det. Men jag kände direkt när jag såg plusset. Något kommer hända. Jag visste att något var fel. Plusset var inte lika starkt som jag mindes det med Olivia. Mycket riktigt. I tre veckor fick vi vara glada. Missfall. Sorgen kom. Men på något sätt så visste jag.

Vi fortsatte kämpa. Tills plusset kom. Åh nu då. Är det vår tur nu? Nej. Inte denna gången heller. Fem gånger fick vi uppleva detta. Vi ville tillslut bara ge upp. Vi kanske skulle vara tre? Och njuta av det istället? Men vi ville ju. Vi ville ha syskon. Så vi sökte hjälp. Vi gick direkt till Carl von linne kliniken i Uppsala. En av de absolut bästa i Uppsala. Vi gick dit tillsammans och berättade hela historien. Jag fick göra en gyn undersökning. Då såg hon direkt. Jag har PCOS. Vilket i korta drag är att man har många äggblåsor på sina äggledare. Men äggen utvecklar sig inte ordentligt. PCOS är den vanligaste orsaken till infertilitet på grund av uteblivna ägglossningar. Utebliven graviditet är också den vanligaste orsaken till att man upptäcker att någon har PCOS. Slumpvisa undersökningar har visat att PCOS är mycket vanligt. Mellan 5 och 15 procent av alla fertila kvinnor beräknas lida av det i någon grad. Vilket är väldigt många.

Vi fick då börja en behandling. Jag fick då börja äta hormon medicin för att hjälpa äggblåsorna att växa. Detta under kontroll med hjälp av gynundersökningar. För att undvika risken/chansen att det skulle vara flera äggblåsor som växer till sig. Vilket då kan leda till tvillingar/trillingar.

Första månaden som jag fick detta så såg det super bra ut. Äggblåsor växte som den skulle. Det var fritt fram att vara tillsammans. Vilket vi såklart var. Men besvikelsen kom som ett brev på posten. Mensen kom. Lika ledsna. Om inte värre. Allt såg ju så bra ut. Varför gick det inte?

Andra månaden exakt lika. Allt såg bra ut. Ett ägg hade växt till sig exakt som de skulle. Men inget hände.

Tredje månaden så bad jag om att få en ägglossningsspruta att ta själv hemma. Jag fick den utskriven. Yes. Nu äntligen. Nu ska det hända. Allt såg bra ut, äggblåsan växte som den skulle. Jag tog en ägglossningsspruta. Vilket var väldigt läskigt. Skulle jag ge mig själv en spruta? Men sagt och gjort. Jag gjorde det.

Denna månaden så var det väldigt väldigt mycket jobb. För både min sambo och mig. Vi hann knappt ses. Men vi fick till det en gång. Så jag tänkte. Det är helt skört denna månaden med. Så jag gick och väntade på mensen. Men den kom inte. Jag åkte då till Apoteket. Åkte fort hem. Åh lyckan. Jag fick ett plus. Och pluset var starkt. Lika starkt som Olivias! Åh jag kände direkt. Vägen till syskon.

Tanken var redan från början att få möjligheten att få ett syskon till Olivia. Att jag inte skulle gå tillbaka att jobba mellan. Sagt och gjort. Vi kämpade och kämpade. Tanken att det skulle ta tid fanns inte på kartan. Då Olivia blev till även då jag åt p-piller. Vi båda tänkte att då blir syskon utan skydd inga problem. Men månad efter månad så kom mensen. Men aldrig när den skulle. Och helt ärligt hade jag ingen koll på när den skulle komma och inte. P-piller hade ju gjort att den kom som den skulle. Frågorna och kommentarer började komma. När blir det syskon då? Är det inte lika bra att skaffa en till när ni ändå håller på? Ett syskon hade ju varit kul?

Argare blev jag varje gång. Ingen visste ju att vi kämpade. Under tre års tid kämpade vi. Vi kämpade och kämpade. Tillslut kändes det som att man var tillsammans bara för att det skulle bli syskon. Inget annat. Men så hände det. Vi plussade. Åh vi blev så lyckliga. Men jag kände direkt när jag såg plusset. Något kommer hända. Plusset var inte lika starkt som jag mindes det med Olivia. Mycket riktigt. I tre veckor fick vi vara glada.

Vi fortsatte kämpa. Tills plusset kom. Åh nu då. Är det vår tur nu? Nej. Inte denna gången heller. Fem gånger fick vi uppleva detta. Vi ville tillslut bara ge upp. Vi kanske skulle vara tre? Och njuta av det istället? Men vi ville ju. Vi ville ha syskon. Så vi sökte hjälp. Vi gick direkt till Carl von linne kliniken i Uppsala. En av de absolut bästa i Uppsala. Vi gick dit tillsammans och berättade hela historien. Jag fick göra en gyn undersökning. Då såg hon direkt. Jag har PCOS. Vilket i korta drag är att man har många äggblåsor på äggledare. Men de utvecklar sig inte ordentligt. PCOS är den vanligaste orsaken till infertilitet på grund av uteblivna ägglossningar. Utebliven graviditet är också den vanligaste orsaken till att man upptäcker att någon har PCOS. Slumpvisa undersökningar har visat att PCOS är mycket vanligt. Mellan 5 och 15 procent av alla fertila kvinnor beräknas lida av det i någon grad. Vilket är väldigt många.

Vi fick då börja behandling. Jag fick då börja äta hormon medicin för att hjälpa äggblåsorna att växa. Detta under kontroll med hjälp av gynundersökningar. För att undvika risken/chansen att det skulle vara flera äggblåsor som växer till sig. Vilket då kan leda till tvillingar/trillingar.

Första månaden som jag fick detta så såg det super bra ut. Äggblåsor växte som den skulle. Det var fritt fram att vara tillsammans. Vilket vi såklart var. Men besvikelsen kom som ett brev på posten. Mensen kom. Lika ledsna. Om inte värre. Allt såg ju så bra ut.

Andra månaden exakt lika. Allt såg bra ut. Men inget hände.

Tredje månaden så bad jag om att få en ägglossningsspruta att ta själv hemma. Jag fick den utskriven. Yes. Nu äntligen. Nu ska det hända. Allt såg bra ut, äggblåsan växte som den skulle. Jag tog en ägglossningsspruta. Dock inte den jag fick utskriven. Utan en annan. Den bästa som finns på marknaden. Denna månaden så var det väldigt väldigt mycket jobb. För både min sambo och mig. Vi hann knappt ses. Men vi fick till det en gång. Så jag tänkte. Det är helt skört denna månaden med. Så jag gick och väntade på mensen. Men den kom inte. Jag åkte då till Apoteket. Åkte fort hem. Åh lyckan. Jag fick ett plus. Och pluset var starkt. Lika starkt som Olivias! För säkerhets skull så tog jag ja ske 7 graviditetstest. Och alla var positiva.  Åh jag kände direkt.

image2

Detta kommer gå vägen. Vi fick göra kontroller med jämna mellanrum på cvl kliniken. Och även på akademiska. Allt såg bra ut. Det skulle bli ett syskon. Lyckan var total.

Jag mådde väldigt bra under hela graviditeten. Inga krämpor eller illamående. Bara lycka.

image6

I vecka 37 började jag blöda. Jag blev livrädd. Ska vi inte få vara lyckliga längre? Ska det inte gå vägen? Jag ringde förlossningen. Vi fick åka in på kontroll. Allt såg bra ut. Bebisen var lugn. Jag hade börjat öppna mig. De trodde det var därför jag blödde. De sade att det kommer antagligen sätta igång under natten. Vi fick åka hem. Inget hände. Inte värkar. Ingenting. Vi var hemma i tre dygn till. Inget hände. Bara mer blod. Vi fick då åka in igen. De ville kolla att bebisen mådde bra. Sagt och gjort. Vi ordnade barnvakt och åkte till förlossningen. Jag hade öppnat mig mer. Men inga värkar. De ville då ta hål på hinnorna. Jag blev rädd men peppad. Olivias förlossning tog från start till att hon var ute 5,5 timme. Så jag var fast besluten om att vara på förlossningen från start. De tog hål på hinnorna 23,57. Väldigt konstig känsla. Med Olivia så förstod jag inte alls att vattnet gick. Denna gång så forsade det ut. Jag kämpade på med värkarna. Så stolt över mig själv. Jag hanterade värkarna så mycket bättre denna gång. Klockan 02.15 bad jag om epudral. Vilket jag fick av narkosläkaren. Hon var klar med den 02,35. Jag sade direkt när hon var klar. Bebisen kommer nu. Men de trodde mig inte. Men jag började krysta. Jag kände ju igen värkarna. Min sambo sade då. Hon har rätt. Bebisen kommer. Kolla själva. Det blev då lite kaos i rummet. För mycket riktigt 02,37 var en frisk och underbar Adrian ute.

image5

Jag har dock fortfarande inte orken eller modet att säga ifrån till alla som frågar eller kommenterar. Ska ni inte ha en till, ett syskon till skulle väll vara mysigt? Ni är väl inte klara än?

Om det blir ett syskon till får tiden avgöra. Vi njuter till fyllo över att bi äntligen är fyra!

image3

Med vänlig hälsning, Angelica Elmblad

Instagram AngelicaElmblad

Hemsida http://myaloevera.se/angelicaelmblad/sv/start/

0

Läsarkrönikan återuppstår

Jag och Tompa har pratat mycket om hur vi saknat era berättelser och krönikor och bara häromdagen fick vi frågan på mejl från en bloggtant:-) om vi inte ska ta upp det igen? Det är snart två år sedan vi senast hade läsarkrönikor och fick njuta, våndas, bli lyckliga och förfäras av era historier. Vi bröt just denna del av bloggen när vi hade en mkt jobbig tid, men nu känner vi att vi är mogna att ta upp tråden igen. Vi kör igång redan på onsdag och sedan blir det en ny läsarkrönika varje vecka.

Allt hänger på DIG!´Det är era berättelser vi vill läsa. Dumt, knasigt, hemskt, fantastiskt, behjärtansvärt, kort eller långt. Vi vill höra från dig och ditt liv och dina erfarenheter.

Mejla in din läsarkrönika till oss! Vi läser ALLT och väljer sedan ut dem som sak publiceras lite beroende på tid, hur det passar och beroende på hur lika de är. De flesta blir någon gång publicerade, men det kan dröja en stund.

Mejla din krönika till: magdalenagraaf@gsonmedia.se. VILL du så får du bifoga bild, en beskrivning om dig själv och eventuella länkar (blogg, insta etc) , men SJÄLVKLART går det bra att vara anonym.

Tusen tack för att du vill göra detta och vi ser fram emot era berättelser.

KRAM! x

0

Läsarkrönikan: När man inte vet

Idag så är det onsdag och vissa av er har säkert redan påbörjat er semester. Det närmar sig midsommar och för många väntar fest och andra roligheter som ofta involverar alkohol.
Det var endast några dagar sedan vi fick läsa om Maggans hemska händelse från Stureplan, och nu så har vi en till historia om ett övergrepp som skett i samband med klubbande.
Tyvärr så är berättelser likt veckans krönikörs allt för vanliga, men vi vill verkligen tacka henne för att hon väljer att dela med sig.
Vill du också få dela med dig av din krönika? Skicka då in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se! Gärna ihop med en bild samt en kort text om vem du är, men lika bra går det att vara anonym. Tack!

När man inte vet
Har ni någonsin haft en sådan kväll, en fylla där allt går fel och man vaknar upp dagen efter och allt som hänt under kvällen är en tjock dimma?
Det var oktober 2012, halloweenhelgen. Det väntades stor maskeradfest på en av klubbarna här i stan. En av mina bästa killkompisar, låt oss kalla honom Fredrik, var den som höll eventet och självklart skulle jag vara där och stötta honom. Trots att jag var nydumpad av min pojkvän och helt förstörd från detta förhållande.
Det blir ju en kul kväll med mina vänner på maskerad, tänkte jag. Samma dag festen skulle hållas var det flera av mina vänner som fick förhinder, det slutade med att det bara var jag och mina bästa vän Liv som kunde gå tillsammans. Vi skulle ju ändå möta upp Fredrik och hans vänner på klubben.

Min vän, hade också killproblem under denna helg. Vårt motto för kvällen blev, fan ta killar nu dricker vi. Sagt och gjort, två vänner i känslomässigt kaos som söp bort sina sorger. I början var kvällen riktigt rolig och alla var så glada, pratsamma och fint utklädda. Drink efter drink, shot efter shot, alkoholen tog aldrig slut. En bit in på kvällen kommer känslorna tillbaka. Det går inte att inte storlipa och känna sig sämst i världen. Kedjeröker ett paket cigg. Jag röker inte ens. Min vän Fredrik har avslutat eventet och hela gänget går bort mot nästa klubb. Jag går inte, jag blir buren av Fredrik, så påverkad av alkoholen är jag, att jag inte ens kan gå. Varken jag eller Liv kommer in på klubben. Vakten säger åt oss att åka hem och sova istället.
Det var bestämt att vi skulle sova i Fredriks lägenhet mitt i stan så vi slapp ta bussen i 1,5 timme. Så istället blir det Fredriks lägenhet som gäller. Jag och Liv, Fredrik och hans killkompis. Allt jag vill nu är att sova, både jag och Liv är grovt påverkade av alkoholen och vet inte riktigt vad som händer. Helt plötsligt ligger jag i sängen brevid Fredrik. Liv i soffan med hans kompis. Liv som har pojkvän försöker ta avstånd från kompisen, han säger att det är lugnt han ska inte göra något, bara skeda snälla. Jag är i ett halvt sovande tillstånd när jag känner Fredrik lägga en hand på min rumpa. Men lägg av säger jag sömdrucket. Han slutar inte och hans händer letar sig till privatare delar. Jag mumlar nej flera gånger. Han slutar fortfarande inte och jag är i en dimma som gör att jag inte kan reagera eller ta mig bort från hans starka händer. De andra två sover och jag tror jag somnar tillslut också. Jag minns inte.

Dagen därpå beter han sig som om inget har hänt och jag själv kan inte avgöra vad som hänt pga. Av dimman alkoholen skapat. Jag minns bara snuttar då jag sagt nej. Vi åker snabbt därifrån och jag pratar inte med någon av killarna på flera veckor. Fredrik hör av sig som om inget fortfarande har hänt. Jag försöker förklara mig, hur jag upplevde det men han säger att båda var fulla och det bara hände. Båda var ju med på det. Hallå eller. 
Jag tänker ofta tillbaka på denna kvällen, på scenariot som utspelade sig under natten och det tog ett bra tag för mig innan jag vågade inse och förstå vad han gjort mig. Jag skäms för att det är så. För att min så kallade bästa vän utnyttjade mig sexuellt när jag var otroligt full och känslomässigt förstörd. Jag kan inte förklara detta för våra gemensamma vänner, varför vi inte umgås längre, jag har försökt. Men eftersom han har ett stort jävla pondus och ett stort inflyt jag inte kan matcha mig med. Han vänder allt till sin fördel och hans sida av storyn är att jag visst var med allt som hände. För jag var desperat efter ett ligg. Det är vad våra vänner hört, och tror på.
Min bästa vän är varken bästa eller vän längre. De gemensamma tillhör nu bara hans vänskapskrets. 
Det har snart gått 2 år och skäms fortfarande för att jag lät det hända. För att jag drack så mycket. För att allt blev så fel. Fast det inte var mitt fel.

0

Läsarkrönikan: Hur ingen är glad för min skull

Idag så är det onsdag och traditionsenligt så är det dags för läsarkrönika! I dagens text så får vi läsa om hur goda förutsättningar kan påverka ens omgivning negativt, och hur hårt arbete inte uppskattas för vad det är.
Det var ett tag sedan vi tog emot den här krönikan och om du har själv tidigare skickat in en krönika som inte har blivit publicerad så är inte hoppet ute. Vi sparar alla era krönikor och försöker hålla historierna varierade.
Ifall du vill vara med på sajten med din text så skickar du in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en bild och en kort text om vem du är, men likaså går det bra att vara anonym som denna veckas krönikör. Tack på förhand!

Hur ingen är glad för min skull
Känslan är nästan euforisk när jag går ut från mäklarens kontor. Jag är oövervinnlig, starkare än någonsin och tar upp min mobil för ringa någon att dela glädjen med.
Jag, en 25 år gammal kvinna som efter fyra år av svett, hårt jobb och tårar i Norge lyckats spara ihop tillräckligt med pengar för att ensam lyckas köpa en fantastisk trea, mitt i den mellanstora staden jag har växt upp i.

De första samtalen jag ringer går självklart till mamma och pappa. Mamma och pappa som alltid stöttat, funnits där men också alltid ställt krav. Jag är ensambarn och mina föräldrar är egna företagare.
Företag som de slitit så hårt med, att det till slut gav utdelning och gav mig och min familj möjligheten att anses som rika. Jag har dock aldrig fått mer än barnbidraget och har sommarjobbat varenda sommar sedan jag var 15 år, men varje gång jag kom till skolan med något nytt jag köpt för egna pengar: var det endast ”rikemansunge” och ”pappa betalar” som ekade i korridorerna eller skrevs på mitt skåp. I början försvarade jag alltid mig själv, men insåg snabbt att det var lönlöst.

Mina föräldrars glädje och stolthet som jag hör i deras röster i telefonen får mig om möjligt ännu mer lycklig och svävade jag inte på moln innan, så gör jag det nu. Gång på gång säger de hur jag har gjort det här alldeles själv; och att det inte är många andra som skulle ha lyckats orkat arbeta ihop den stora summan pengar jag har gjort på så kort tid. Att min vilja och envishet är min rikedom, ingenting annat.

När vi lägger på står jag kvar på parkeringen utanför mäklarens kontor med telefonen i handen. Jag vill så gärna lägga upp en bild på kontraktet på både facebook och instagram för att dela min glädje -och såklart också visa vad jag har åstakommit, men någonting stoppar mig. Jantelag och den svenska avundsjukan kallades det visst, och den svider. Jag är 25 år gammal, men fortfarande hörs ekot från högstadiekorridoren och texten med spritpenna är kvar.
Jag tar mod till mig och lägger ut bilden ändå, och det tar inte många minuter innan kommentarerna haglar. De flesta glädjs med mig, men en del kan inte låta bli. ”Vad fick papsen hosta upp för den där då, snorkfröken?” Det är fortfarande lönlöst att försvara sig, men gör exakt lika ont.

0