Läsarkrönikan: Att vilja men inte kunna amma

Idag så är det äntligen onsdag och det är nu dags för en läsarkrönika! Den här veckan så har vi en historia från en tjej som haft problem med amningen.
Något som för många känns självklart och enkelt, men som i vissa fall inte är lika uppenbart. Hur såg er amning ut? Gick allt som planerat? Tack till veckans skribent som delar med sig av sin historia!
Vill du också få vara med på sajten med din krönika? Skicka då in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Bifoga gärna även en tillhörande bild och en kort text om vem du är, men likaså får du vara anonym. Tack på förhand!

Att vilja men inte kunna amma
När jag väntade mitt första barn hade jag en tydlig bild av hur det skulle vara. Det skulle vara rosenrött. Det skulle vara fluffigt gulligull och jag skulle amma. Självklart skulle jag amma! Men tre månader senare, på föräldragruppens första sammankomst, satt jag och flaskmatade min son medan de andra mammorna ammade.
På kvällen efter förlossningen somnade jag med min vanliga, nätta byst. Morgonen efter vaknade jag till min (och min sambos) stora förtjusning med en hylla som skulle gjort vilken silikonpumpad Slitzbrud som helst grön av avund. Jag var laddad med närproducerad råvara av högsta kvalitet, men mitt barn klarade inte av att suga. Sköterskorna på BB höll hans fjuniga huvud intill bröstet där råmjölken sipprade ut av trycket. Jag lirkade in bröstvårtan i hans lilla mun och mina tålmodiga assistenter masserade och tryckte på hans käkar för att stimulera sugreflexen. Utan resultat. Jag grät av frustration. Min son grät av hunger. Sköterskorna mantrade att alla kan amma bara man verkligen vill.
Efter tre dagar på eftervårdsavdelningen klarade mitt nyfödda mirakel av att suga på flaskan, men amningen fungerade fortfarande inte. Utrustad med en elektrisk pump och propaganda om bröstmjölkens suveränitet påbörjade jag mitt nya liv som mamma.
– Det handlar om vem av er som är envisast! dundrade damen från barnavårdscentralen, som kom för att hjälpa till. Men istället utsatte hon mig och min son för vad jag upplevde som övergrepp. Mitt spädbarn tjöt som en mistlur när barnsköterskan bände upp hans motspänstiga mun med ett finger och hårdhänt tryckte hans ansikte mot min enorma mjölktank. Fortfarande utan resultat, annat än hans panikslagna skrik och min gråt.
Amningen var det största kapitlet under föräldrautbildningen. Barnmorskan som ledde lektionerna visade filmer i ämnet och demonstrerade med docka och virkad tutte i garn. Att amma var inte ett val, det var en lag. Att inte amma var det samma som att vara en lat egoist. Att döma sitt barn till ett liv med allergier, dålig immunitet och alla möjliga knepiga sjukdomar. Att det föds barn utan sugreflex eller att amningen ibland bara inte fungera utan att någon kan utröna varför, berörde hon inte.
Jag ville så gärna amma. Jag ville så gärna ge mitt barn min mat. Jag hade målat upp en bild av hur jag skulle ligga i sängen med min son och amma honom. Insvepta i en mjuk filt skulle vi knyta an, lukta på varandra och se varandra djupt i ögonen. Och allt skulle vara precis så där skimrande Hollywoodromantiskt som i Sjunde Himlen. Som när Lucy och Kevin kommer hem med sitt förstfödda barn och allt är precis perfekt. Istället fick jag såriga bröstvårtor av pumpens nötning och känslan av misslyckande förstärktes varje gång sköterskan på barnavårdscentralen kallt påminde mig om amningens fördelar.
Efter tre månader lämnade jag tillbaka pumpen till eftervårdsavdelningen. Jag satte punkt för projekt amning och övergick helt till flaska och ersättning. Lättnaden var enorm. Jag matade min son i soffan eller i sängen. Vi satt insvepta i en filt, hjärta mot hjärta. Jag luktade på hans varma hud och viskade små ord av kärlek i hans pyttesmå öron. Han tittade på mig med sin stora, blå ögon och log sitt allra vackraste tandlösa leende. Det blev precis så mysigt som jag hade föreställt mig. Bara lite annorlunda.

0

Läsarkrönikan: "Är det bara jag som är orolig över hur våra barn utvecklas?"

Nu så har det gått ännu en vecka och vi har laddat upp med en ny läsarkrönika. Theresa heter den här veckans krönikör, och i hennes text så reflekterar hon över barnens utveckling och de materiella ting som präglar den.
Hon blickar även bakåt till sin egen barndom och jämför. Hur såg det ut för er? Håller ni med henne i det hon skriver?
Vi får tacka Theresa för hennes krönika! Vill du också få vara med på sajten med din text? Skicka då in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en bild, men likaväl får du vara anonym. Tack på förhand!

Jag heter Theresa ”Mamma Fru Matte” Lindén, är 34 år och bor i Sigtuna med min man Pär, 4 barn och 2 hundar.
Min äldsta son Kevin är 12, Liam och Denise är tvillingar de är 9 år. Sedan har vi en skarvsladd, Elmer, som är 10 månader. Mina 3 äldsta är från ett tidigare förhållande, fast de bor heltid hos oss.
De fyrbenta varelserna är, Dexter, en 6-årig golden hane. Harry är en salig blandning på 9 månader.
Jag har haft ett tufft liv med missbruk runt mig. Jag växte upp utan en pappa. Min mamma var och är min största idol! Hon har kämpat hela sitt liv med att få mig och min bror på rätt spår. Vi har haft våra svårigheter i livet, men idag har vi tillsammans besegrat våra hinder!
För mig är det viktigt att vi för vidare styrka, ett bra självförtroende och respekt till våra barn. Det är därför jag beslutade mig att skriva av mig lite om min oro om vad som händer med våra barn idag. Fick en underbar respons!
Hoppas jag kan få någon att tänka om/till.

Är det bara...

”Är det bara jag som är orolig över hur våra barn utvecklas?”
Kan inte hålla mig längre…. Är det bara jag som är orolig över hur våra barn utvecklas? Jag menar att vi hjälper dem in i vuxenvärlden för tidigt. Jag pekar inte på nån, är även delaktig i detta. Jag har 4 barn, ingen av dem är över 12. 3 av dem kan elektroniken här hemma bättre än mig. 3 av dem har nästan inga leksaker längre, för det önskas inte längre på jular och födelsedagar. Alla 3 har Iphones och tv apparater i sina rum. Jag medger att jag förlorat dem i elektronik träsket. Jag är helt skyldig till det. Jag blir fruktansvärt besvärad, obehagad, rädd och ledsen när jag ser våra barn bli vuxna innan de ens fyllt 7. Jag har bestämt mig för att inte ta bort mina barns barndom. Jag har bestämt mig för att de inte ska bli vuxna ännu.
Min dotter är arg på mig för att hon inte får ha bikini. Varför? ”Alla har det” säger hon. Hon är 9. Jag kanske trampar på några tår här, men VARFÖR sätter man på en bikini på någon knappt vet innebörden av ett par bröst? Jag undrar? För har aldrig fått ett vettigt svar på det….
Häromdagen fick jag höra att nån hade mutat sin dotter med att få Victoria Secret produkter som belöning, jag vet att detta barn är 11 år…. Victoria Secret??

Är detta nått för våra barn? Sist jag kollade så tillverkar de exlusiva underkläder med ”erotisk” inspiration.
Deras dofter och diverse body krämer har namn med ord som: Seduction, temptation, endless love, such a flirt, strawberry champagne, passion etc…. Behöver jag ens fortsätta?
Detta låter vi våra BARN ta del av!
Jag vill inte kritisera eller få någon att bli arg. Jag vill VÄDJA till er föräldrar att inte kliva på den karusellen! Låt våra barn fortfarande dofta sand och gräs, låt dem fortfarande ha skrubbsår på knäna och lera på kläderna! De har tid att använda skönhetsprodukter, bikinis, bh:s och spetstrosor! Men, när de vuxit upp!!

Jag kommer ta striden med min dotter när hon vill ha allt som hon påstår att hennes vänner har, jag kommer att påminna henne om att hon faktiskt är ett barn, jag kommer fortsätta behandla henne som ett barn, jag kommer kämpa över att få henne att inse att hon är vacker som hon är! En 9-åring!
Tyck inte synd om era barn för att de inte har allt, få dem att uppskatta det de har. Muta dem med kunskapen av en bra utbildning, ett starkt självförtroende och bra värderingar istället. Lär barnen att vara givmilda, stå upp för sina åsikter och att våga vara annorlunda.
Jag brukar säga till mina barn att det som gör oss unika, är att vi inte följer strömmen.

Låt Victoria Secret förbli en secret för våra barn…….

Samma oro gäller att våra barn tappar kreativiteten. Börjar man lära barnen från början att ha tråkigt så blir det lättare. Det är vi föräldrar som inte klarar av att se våra barn ha tråkigt, vara ledsna, känna sig utanför. Vi ser hela tiden till att de inte behöver tänka själva. De måste ha tråkigt för att börja skapa. Det är därför det är viktigt att kämpa sig igenom det! De måste tänka själva, de måste utveckla en egen kreativ sida. Hur ska de ta sig igenom livet annars? Jag ser och hör 20 åringar idag som saknar social kompetens helt! Det är som att prata med zombies….. Kolla hur de flesta kassörer, butiksbiträden etc beter sig nuförtiden, ingen servicekänsla alls! Det är för att de aldrig lärt sig respektera, arbeta hårt, jobba på sitt självförtroende eller hur man ska uppföra sig bland folk. Skrämmande….. Jag får ofta höra hur öppna barn jag har, hur väluppfostrade de är. Vissa kollar även konstigt på oss när vi är och storhandlar, mina barn beter sig ALLTID i affärer och restauranger. För att jag lärt dem det. Jag drar mig alltså inte för att åka och handla med 4 barn, vi har kul ihop och sammarbetar! Vet att många drar sig att göra det för att det blir jobbigt. Jag tror att barn som får allt, tar allt…. Jag slutade med kalas för alla mina barn för ca 3 år sedan. Vi åker på upplevelser istället, det minns de iaf. Ett kalas är ett kalas…. Vill få dem att uppskatta kreativitet, vi har varit på ridning, besök på brandststionen, åkt kupolen utanpå Globen och trädklättring i Fjällnora tex. Mata in annat i hjärnan än presenter och 15 sockerhypade barn! Och när de blir äldre så kommer de komma ihåg den dagen de fyllde 8 och fick klättra 10 meter uppe bland träden, inte den Monster High dockan man önskade sig. Min mamma gjorde så för mig och min bror, hon värdesatte upplevelser ist saker. Jag har fantastiska minnen från min barndom!!! Kommer inte ihåg ett enda kalas dock..haha… Den kreativa processen finns! Jag lovar! Men, de flesta föräldrar sätter stopp för den, omedvetet.

Jag tar upp kampen idag! Våga göra det också!

Theresa Lindén

0

Läsarkrönikan: Att vara en dålig mor

Idag så lyser solen över hela landet och förhoppningsvis prickar några strålar även denna veckas krönikör. I dagens text så får vi läsa om en mamma som enligt egen utsago är en riktigt dålig förälder.
Känner ni igen er i vad hon säger eller upplevde ni själva att in var riktiga supermammor? Vi tackar Helana för hennes historia och hoppas att hon känner sig bättre idag. Skriv gärna en liten uppdatering i kommentarerna! 😉
Vill du också få vara med på sajten med din text? Skicka då in din krönika till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en bild och en kort text om vem du är, men likaså går det bra att vara anonym.

Gymnasielärare från Järpen i Jämtland men sen snart 15 år boendes i Skåne (Malmö). Mamma till en (snart) tvåårig Knut och sambo med en skåning. Ni hittar hennes blogg HÄR.

Att vara en dålig mor
Det här är sant så kom inte med något om att jag överdriver, för det är sant.
Jag är av den övertygelsen att jag ska klara allting på första försöket. Inte perfekt. Perfekt behöver det bara vara tredje eller fjärde gången, men första försöket ska jag i alla fall klara det.
Jag har dessa krav på mig på riktigt. Det är ingenting jag hittar på. Jag väntar mig verkligen att första gången jag försöker mig på någonting så ska jag klara det. Det finns vissa saker som är erkänt svåra. Lära sig vissa hantverk, språk och så, och där kanske jag har större förståelse för att jag inte klarar det direkt. Men sen finns det vissa saker där man aldrig har hört talas om någon som har haft problem och där tänker jag mig att jag ska klara det.
I den kategorin faller det mesta som har med barn att göra.
När min son Knut skulle födas så tänkte jag mig att jag skulle klara det. Visst skulle det vara tufft, men jag skulle klara av det.
Sen visade det sig att det gjorde jag inte alls det, det blev akut kejsarsnitt eftersom läkarna bedömde att jag inte skulle klara det.
Strike one.
Sen skulle jag t.ex. blanda till modersmjölkersättning. Det kunde jag inte heller. Det var också en sådan sak där man aldrig har hört talas om någon som misslyckats. Men det gjorde jag.
Strike two.
Amma skulle jag ju göra, och det gjorde jag också. Men så fort jag slutade amma så sköt hans väldigt osynkade kurva i höjden. I efterhand förstår man att han inte fick i sig det han behövde. Det är klart man har hört talas om folk som har haft det jobbigt med amningen, men det har ju varit infektioner och sinande mängd och annat man inte kunnat råda över, inte att de faktiskt motoriskt inte fått till det eller att de inte lyckats läsa sitt barns signaler att de varit hungriga. Alla böcker man läser återger bara en total symbios med barnet ”ni kommer snart att lära er läsa signalerna och vet därför när ert barn är hungrigt”. Jag spanade och spanade efter smackande signaler och annat skit… det fanns ingenting sådant.
Antagligen för att han var för svag av svält för att orka annat än att lida.
Strike three.
Ta sen alla kläder, först omlottbodies, sen alla möjliga detaljer och skit på inner- och ytterkläder. Skor, med höga skaft men inget sätt att öppna dessa skaft… återigen, aldrig någonsin har jag hört talas om någon som har misslyckats med att ta på sitt barn dess skor, utom jag. Jag misslyckades med det flera gånger.
Strike four.
Massor med gånger har jag tänkt att jag är en dålig mamma. Jag har inte tålamod med sånt där gnälligt skit som utbrott och annat. Dessutom har jag aldrig hört från t.ex. mina föräldrar att vi fick sådana, så det måste vara något fel på sättet jag har uppfostrat Knut.
Strike five.
Så idag. Första dagsläggningen i sängsäng och inte spjälsäng. Knut klättrade ur, ur, ur, ur, ur och ur. Han var inte intresserad av att lägga sig överhuvudtaget. Hans sammanbrott med hyperventilering och annat var ett totalt faktum. Mitt sammanbrott med extremt höga smällar i dörrar, inlåsning på toaletten och allvarliga sökningar efter något att slå sönder var ett lika stort faktum.
Och igen: ALDRIG HAR MAN VÄL HÖRT TALAS OM NÅGON SOM MISSLYCKATS MED ATT LÄGGA SITT BARN.
Man ska ju bara ta dem i handen och leda dem tillbaka till sängen och säga natti natti och sen gå. Det kan jag meddela, fungerar inte med Knut. Om jag andas så mycket som ”na” så börjar han att störttjuta med snor, slem och elände.
Ett tag så stod jag vid sängen och la honom i den varje gång han klättrade ur. Klättra ur, lägga i, klättra ur, lägga i, klättra ur, lägga i… ni kan ju tänka er sammanbrottet hos Knut efter ett par dussin sådana övningar.
Sambon är borta. Han buteljerar öl med sina bröder därför att det tycker han är roligt. Vore han här skulle han säkert hantera detta mycket bättre än jag.
Jag tycker att vi ska sluta lägga Knut på dagen, men sambon håller inte med. Han har säkert också något magiskt trollspö som får Knut att lugnt och stilla ligga kvar i sängen. Jag har inte det. Jag har bara ett jävla humör och vad det känns som en sträckt axel av att ha smällt i toadörren så hårt att torktumlaren rubbades ur sitt läge.
Jag klarade alltså inte detta heller, det att lägga honom i sängen.
Kan ni förstå vilken total sopa jag är?
Jag borde tas av daga på jävla riktigt.

Helena Walker Lidén

0

Läsarkrönikan: Att föda barn

Nu så är det onsdag igen! Dags för krönika! I dagens text får vi läsa om en förlossning som inte gick som planerat. Förhoppningsvis så har ni haft en bättre erfarenhet av er förlossning än vad veckans skribent har haft. Gick allt som planerat för er?
Vi får tacka veckans krönikör för hennes historia, och hon får gärna en lämna en update då det gått mer än ett år sedan vi tog emot krönikan. Tack!
Vill du också få vara med på sajten med din krönika, skicka då in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en tillhörande bild och en kort text om vem du är, men likaså får du vara anonym.

Att föda barn
Att föda barn på ett normalt sätt är inget jag vet något om.
Allt jag ville ha var en normal förlossning, ett friskt barn och en bricka med macka och flagga. Jag fick inget av det.
Jag födde min son 2007.
Det var en mardröm. Läkarna missbedömde min förlossning. De trodde att jag kunde gå 2 veckor över tiden och föda ut min son på igångsättning när vattnet gått tre dagar innan. Jag var väldigt smal och magen enorm.
Det kan jag som ej utbildad förlossningsläkare redan nu säga att det skulle nog vara lite för makabert att utsätta någon för.

Men Sverige är Sverige. De är inte Danmark eller USA som som plockar ut barnen när de ska ut, Sverige och speciellt det sjukhuset jag var på, de utsätter mammor och barn för livsfara.
Tio timmar efter droppet satts in och jag var fortfarande inte öppnat mig tillräckligt ökade de droppet lite till, jag kom upp i de tio centimeterna man ska vara och fick krysta lite, det gick inte, barnet rubbades inte.
Då tog de fram den gamla hederliga sugklockan och började dra. Det kändes som om det sprättade upp mig med taggtråd. Sugklockan släppte gång på gång och till slut kastade läkaren sugklockan och sa: ”Det går inte”.
Precis de orden man vill höra under sin första förlossning.

Då blev det liv och rörelse i rummet, och de larmade efter bakjouren som fick komma och ta över.
Han frågade vad som hänt, de förklarar att barnet inte kom ut och han tog upp sugklockan och fortsatte dra. De drog och drog och till slut blev allt svart.
När jag vaknade till stod massa läkare och sköterskor i rummet och jag hörde att de dragit fast honom. Han satt alltså fast i mitt bäcken och kom varken ut eller in. Lite för sent med snitt kan man säga. Fy fasen tänkte jag bara, varför fick jag inte föda i vecka 40 som jag ville? Varför skulle detta hända just mig.
Allt svartnade igen och allt jag hann tänka var att nu dör jag.

När jag vaknade till så var detta nästan vad som hände, i alla fall det närmsta en styckning av människa man kan komma. Läkaren tog tag i hela mitt underrede, tog fram saxen och klippte ett stort så kallat dubbelklipp, rakt över på tvären, utan bedövning. Jajjamen, ni kan tänka er hur det kändes efter 20 timmars lidande i den sängen.
Sen tog två sköterskor tag i varje ben på mig, bände upp mig som en apa och den äldre sköterskan fick ta kommandot. Hon sa att nu trycker vi ut barnet. Och de gjorde de. Så med ett dubbelklipp, två sköterskor i varje ben och fyra armbågar i solarplexus knådade de ut barnet, revbenen small av och jag skrek utav bara helvete.
Till slut small det bara till och jag såg ljuset. Några strimmor och smärtan försvann, sen kom en duns och jag trodde jag fött ut en sten. De skrek på mig att jag skulle läsa numret på ett armband de höll upp som skulle sättas på barnet.

Jag läste. Vilket barn tänkte jag? Har jag fått barn? Jag la mig ner och bara grät, de sydde mig slarvigt och det gjorde ont, riktigt ont, men jag brydde mig inte, jag tänkte att nu kan jag likaväl dö. Nu har de haft sönder mig helt. Mitt när de satt och sydde kom en stråle blod på 1,5 liter rakt i ansiktet på läkaren.
Då tuppade jag av igen. Jag blev utkörd ur rummet och uppmött av intensiven. De sa att de ska söva mig för att operera ut moderkakan. Tack sa jag, tack! Jag skulle äntligen få sova, bort från allt det onda och äntligen få ro.

Jag visste inte ens att jag hade fått barn, jag visste inte vad som hänt alls, det enda jag visste var att jag gått sönder i både själen och kroppen.
Precis när jag skulle sövas, då kom det igen, blod, blod över hela den vitmålade väggen inne på intensiven. Personalen väjde för att inte bli träffade av den enorma strålen som kom. En och en halv liter till. Nu kunde de inte längre söva mig. Nu var jag för svag. Jag låg som i ett vakuum och fick dropp med nytt blod. Efter ett tag var mina värden bättre, då sövde de mig. När jag vaknade så vaknade jag inte med mitt barn i famnen, då vaknade jag nämligen upp mitt under en polisutredning på intensiven. Precis vad alla drömmer om va?

En kille hade skadats och såg halvdöd ut där han låg med alla skador, polisen var mycket angelägna om att få reda på några personers namn. Jag hörde en tjej jämte som sa att när man kissat själv utan kateter, då får man lämna uppvaket och åka upp på avdelningen. Jag kastade mig på klockan och ringde allt vad jag orkade. De kom direkt, jag bad att få ett bäcken för jag skulle kissa. Det behövdes inte, jag hade kateter. Jag bad en gång till och jag fick ett, jag pressade ut lite urin och bad att få lämna intensiven, då fick jag en klapp på axeln och en spruta, sen blev allt svart.

En sköterska stod och viftade med ett kort när jag vaknade. Hon sa att hon tagit kort på min son och ville ge det till mig. Min son tänkte jag?! Jag tittade på min mage, den var mjuk. Jag måste ha fött mitt under allt det där hemska inatt, jag hade tydligen fått en son. Men varför var han så svullen och varför hade han massa slangar kopplade till sig?

Hon förklarade att hon varit med oss under förlossningen som varit mycket mycket svår, och genom yttre press hade jag fött ett gossebarn som precis klarat sig. Hur det skulle gå var det ingen som visste i nuläget. Men vi hade haft tur. Mitt under min förlossning hade barnläkaren precis gått jouren och var utanför vår sal, så de hade gett över min son direkt till barnläkaren som satte igång hans andning och lyckats få liv i honom. Nu visade det sig att han även hade mycket kramper och fått en blödning mellan stora och lilla hjärnan. Därför gav de honom krampmedicin och cortison samt höll honom nedsövd till 80’/. Just för att han skulle få läka i lugn och ro.

Till slut lyckades jag få ett rum på neonatalavdelningen och jag satt på en pall, jämte kuvösen i 8 dagar och vakade över min son. Stygnen värkte och underlivet bultade av smärta. Jag gick ner 16 kilo på fyra dagar. När ytterligare några dagar gått väckte de upp honom och han röntgades. Han hade inte fått några skador. Vi blev hemskickade med krampmedicin och ett återbesök.
Jag var så lycklig mitt i all sorg, min son var den finaste i världen. Jag var så stolt.
Tre månader senare högg det till i mitt bröst, jag gick till läkaren och de sa att jag fått panikångest pga det trauma vi varit med om. Jag fick medicin, den hjälpte inte så bra, jag har haft hjärtklappning i tre år. Hugg i bröstet och stickningar i händerna och i mina armar.

För ett år sedan gick det över, nu kommer det bara tillbaka under stress. Det kan jag ta. Jag är nu gravid i sjunde månaden med mitt andra barn och jag är lovad ett kejsarsnitt.
Min önskelista är samma som sist, allt jag vill ha är ett normalt kejsarsnitt, ett friskt barn och en bricka med flagga och macka.
Om några månader får vi svaret.
Hoppet är det sista som sviker människan.

0